Idag presenterade regeringen sin nationella cykelstrategi. Det är naturligtvis mycket positivt att Sverige nu har fått en, även om den är ett år försenad.

Dessvärre riskerar även denna strategi att hamna i samma hög av vällovliga dokument som vi läst de senaste två decennierna. Den förra cykelstrategin kom år 2000. Sjutton år sedan alltså. Den innehöll också en samling vackra formuleringar. Med facit i hand kan det konstateras att den knappt ledde fram till en enda konkret åtgärd, och därmed tappade nationen nära två decennier av utveckling av cyklingen.

Regeringens nya nationella cykelstrategi skulle därför kunnat vara av avgörande betydelse. Ska den utlovade utvecklingen mot en cykelnation av hög europeisk standard ta fart krävs det en uttalad och långsiktig strategi från högsta politisk nivå – men den måste också följas av konkreta beslut.

Vad vi mest saknar är ett mål för denna politiska vilja. Vad vill regeringen uppnå? En rimlig ambition tycker vi är en fördubblad andel cyklister under en viss tidsperiod – säg till år 2025. Hälften av alla bilresor är under 5 km, så det är sannerligen inte orimligt.

Nästa sak att bestämma sig för är att peka ut vem som är ansvarig för att detta genomförs och vem som har krav på sig att årligen följa upp att strategin följs. Även detta besked saknas från infrastrukturminister Anna Johansson.

Och det viktigaste verktyget regeringen har är naturligtvis resurser. Men utöver de 100 miljoner som regeringen satsar 2016–2017 och redan beslutade stadsmiljöavtal, ges inga besked om hur tillräckliga resurser ska öronmärkas för att lyckas öka cyklandet.

Ytterligare en fråga som Anna Johansson valt att ducka för är markåtkomsten. Idag anses cykelinfrastruktur endast vara ett tillbehör till bilvägar. Detta innebär att yta inte kan tas i anspråk för att anlägga en fristående cykelväg. Ska vi få effektiva pendlingsvägar, och inte minst attraktiva turismcykelleder, måste regeringen ändra reglerna för markåtkomst. Att regeringen efter att ha jobbat så länge på denna nationella strategi missar en så viktig fråga är ett kraftigt underbetyg.

Men allt är inte ris. Regeringen kommer också med några bra förslag. Att lagen nu ändras så att cyklister över 15 år själva får välja om de vill cykla i gatan eller på cykelvägen är utmärkt. Det har Svensk Cykling slagits för länge och inte bara på ett symboliskt plan – för det är hög tid att börja prioritera cykeln i trafiken – det är rent praktiskt också viktigt för att komma tillrätta med trängseln på cykelbanorna i storstäderna. Dessutom är det en förutsättning för cykling som tävlings- och motionsform.

Även att regeringen vill utreda frågan om att tillåta högersväng trots rött ljus är bra. Även det är ett gammalt krav från cykelsverige. Vidare är det utmärkt att underlätta för införandet av s.k. cykelboxar i svenska städer. Cykelboxen är ett sätt att skapa ett utrymme framför bilarna i korsningar, vilket är bra ur säkerhetsperspektiv.

Även förslagen som underlättar skapandet av cykelgator är bra. På cykelgatan är bilar välkomna, men får vara där på cykelns villkor. Bilar har väjningsplikt och får inte köra snabbare än cyklar (30km/h).

Sammantaget blir dock läsandet av strategin en stor besvikelse. Sida upp och sida ner beskriver regeringen hur positivt man ser på ökad cykling, och man beskriver väl vilka behov man ser. Men på något vis landar det i läpparnas bekännelse, när man samtidigt inte leder tankarna vidare in nästa steg – hur man ska öka cyklingen och vem som ska få i uppdrag att se till att det händer.

Det fanns stora förhoppningar i ett enat cykelsverige inför och kring arbetet med denna strategi. Den initierades av riksdagen som beordrade regeringen att ta fram en nationell strategi för ökad cykling. Det har regeringen nu gjort. Vi riskerar dock åter att stå där med ytterligare ett dokument med vällovliga ord, precis som vi gjort så många gånger tidigare.

Det skulle innebära ett stort misslyckande, och det är inte bara landets många cyklister som förlorar – det är hela befolkningen. Ökad cykling är samhällsekonomiskt mycket lönsamt för Sverige. Vinsterna ligger i förbättrad folkhälsa, trafikmiljö och ett mer hållbart samhälle. Anna Johansson hade chansen att göra avstamp mot en cykelnation av rang – istället riskerar den nya cykelstrategin att gå till historien som ett nytt fiasko.

Klas Elm, Svensk Cykling

Lars Strömgren, Cykelfrämjandet

Gunilla Brynell Johansson, Vätternrundan

 Artikeln publicerades ursprungligen i Svenska Dagbladet 28 april 2017 och finns här.