Nyligen presenterade regeringen en ökning av stadsmiljöavtalen, och en glad och viktig nyhet att cyklingen nu är inkluderad där. Stödet utvidgas till att omfatta även investeringar i cykelinfrastruktur. De 500 miljoner kronor per år 2015-2018 som tidigare gällt ökas med 250 miljoner kronor 2017 och med 500 miljoner kronor 2018.

Regeringen börjar inse cykelns roll för framtidens samhälle, transporter och miljö – bravo! Nu inväntar vi bara spänt den nationella cykelstrategin. Den skulle ha offentliggjorts före semestrarna, men månaderna har gott och nu är vi inne i september. Får vi se den snart, undrar vi nu otåligt?

Om det är så att det skruvas på innehållet in i det sista – låt oss ta tillfället i akt att påminna om tre områden som definitivt bör inkluderas i en nationell cykelstrategi värd namnet. För behoven av en rejäl uppryckning på området är påtagliga.

Cyklister har systematiskt misshandlats i den statliga transportpolitiken, där klyftan mellan ord och handling ofta tycks avgrundslik. Att staten prioriterat välvilliga fraser framför handfasta åtgärder har snarare varit regel än undantag. I hela fem trafikpolitiska beslut har riksdag och regering sagt sig vilja förbättra för cyklisterna och öka cykeltrafiken. Det har följts av en stor mängd handlingsplaner och strategiprogram från en lång rad myndigheter.

Men vare sig utbyggnaden av cykelinfrastruktur, cykelbanornas underhåll eller trafiklagstiftningen har hängt med i utvecklingen. Trängseln på cykelbanorna i storstäderna är påtaglig. Cykling står visserligen idag för var tionde resa i Sverige, men vi har tyvärr långt kvar innan vi kan kalla oss en cykelnation av rang.

Men nu har regeringen alltså chansen att göra allvar av alla vackra ord om att satsa på ett cykelvänligare grönare samhälle: med den nationella cykelstrategi, som alltså ännu inte presenterats, kan regeringen sätta ner foten och satsa ordentligt. Vi är nämligen övertygade om att det går att vända den negativa trenden, och man kan grovt dela in de nödvändiga åtgärderna i tre områden.

Det första området handlar konkret om byggandet av cykelinfrastruktur. Möjligheten att anlägga fristående cykelvägar begränsas idag av kravet på anslutande bilväg. Det måste alltså bli enklare att bygga cykelinfrastruktur, och det gäller även de så kallade 2+1-vägarna med vajer som tyvärr omöjliggör säker cykeltrafik längs många sträckningar där alternativa cykelvägar saknas.

Det andra området rör ansvar och mål. Tidigare har detta förödande ofta hamnat mellan olika stolar. En undflyende stat har skapat förvirring kring ansvarsfördelning och uppföljning av trafikinsatser och trafikpolitiska mål. Ge Trafikverket ett mer renodlat ansvar och ett tydligt mål för hur mycket cyklandet ska öka samt hur det ska ske.

Det tredje området rör regelförenklingar och förändringar som prioriterar cyklingen, främst på bilisternas bekostnad. Att cykling tillåts i vägbanan även när cykelbana finns borde vara en självklarhet, inte minst hantera den trängsel som numera råder i många städers cykelbanor och skillnaderna mellan olika cyklisters tempo. Det bör också bli tillåtet med högersväng vid rött ljus och skyltning som medger cykling mot enkelriktat. Bashastigheten i tätorter bör sänkas markant.

Detta är det innehåll vi hoppas att infrastrukturminister Anna Johansson inkluderar i den nationella cykelstrategin – då har hon och regeringen ett gyllene tillfälle att sätta ner foten och på allvar staka ut målen för ökad cykling i landet.

Klas Elm, VD Svensk Cykling

Lars Strömgren, ordförande Svensk Cykling

Artikeln publicerades ursprungligen i Dagens Samhälle 22 september 2016 och du hittar den här.