Invanda föreställningar om vem som ”äger” gatorna har utmanats i takt med allt fler cyklister. Men i stället för att stämpla cyklister som farliga behövs en rad lagändringar, skriver Lars Strömgren och Klas Elm från organisationen Svensk Cykling.

Cyklandet i Sverige börjar på allvar ta plats i samhällsdebatten. I år slogs till exempel rekord i antalet riksdagsmotioner om cykling och kommuner satsar allt mer på ökad cykling.
Det visar på en förståelse för att det samhällsekonomiskt är mycket lönsamt att satsa på ökat cyklande.
Men det finns också bromsklossar som hindrar en cykelvänlig utveckling. Vikten av utbyggd cykelinfrastruktur kan inte nog understrykas. Fram till nu har man byggt städer efter bilisternas behov. Det är inte hållbart, varken nu eller i framtiden.

Men det finns också andra fenomen som kan hämma en cykelvänlig utveckling. Som exempelvis mediebilden av cykling som något av det farligaste man kan ägna sig åt. Rubriker som dessa är vardagsmat: ” Dags att införa förbud på snabba cyklar i städerna”, ”Innerstan – farlig för Stockholms cyklister”, ”Här är det farligast att cykla”.
Den bild som många får av cykling, som farlig, är både förljugen och överdriven. För den enskilde cyklisten är skaderiskerna nämligen mycket låga.
Risken för en allvarlig skada är 1 per en miljon cykelkilometer, för en mycket allvarlig skada 1 per tio miljoner cykelkilometer och en dödlig skada 1 per hundra miljoner cykelkilometer.

Så hur har då bilden av den farliga cyklingen uppstått? I England har ett team med forskare inom såväl medicin som trafik, verksamma på bland annat Cambridge och universitetet i Birmingham, undersökt just mediebevakningen av cykling i London under åren 1992-2012. Det var en period där cyklandet i huvudstaden fördubblades.
I takt med att cyklandet i London blev allt mer populärt ökade förstås nyhetsvärdet i motsvarande omfattning.

Rapporteringen av cykling hade i så hög grad fokuserat på skador i trafiken att den tidningsläsande allmänheten fått bilden av att cykling blivit farligare, utan att väga in det faktum att antalet cyklister ökat kraftigt.

Mediebilden av den farliga cyklingen hade i sin tur lett till att den tidigare positiva utvecklingen mot ökad cykling i London mattats av.
Det brittiska forskarteamet bakom undersökningen konstaterar att förståelsen för dessa komplexa förhållanden när medierna skriver om cykling faktiskt spelar roll. Övervägande negativ rapportering om faror med cykling, utan att sätta in siffrorna i ett korrekt sammanhang, kan alltså hämma utvecklingen av cykling genom att potentiella cyklister avskräcks.

Uppfattningen om cyklandets risker har fått stort utrymme även i Sverige, där ju cykelkulturen också utvecklats rejält det senaste decenniet. Nyligen krävde till exempel NTF:s generalsekreterare lag på cykelhjälm för vuxna cyklister, trots vetskapen om att det är 20 gånger nyttigare att cykla jämfört med om man inte gör det. Olyckor och luftföroreningar inräknat.
Att cyklismen gått framåt i landet har definitivt inneburit ett paradigmskifte. Invanda föreställningar om vem som ”äger” gatorna har utmanats, och givetvis finns det friktionsytor här. Om exempelvis trängseln på cykelbanorna i de större städerna orsakar problem till följd av att infrastrukturen inte hänger med i utvecklingen, så har vi flera konstruktiva förslag att bjuda på:

Cykling bör tillåtas på vägbanan även när det finns cykelbanor.
Tillåten högersväng vid rött ljus.
Tillåt cykling mot enkelriktat.
Sänk bashastigheten för motorfordon i tätorter.
Förbättra möjligheterna att ta med cykeln i kollektivtrafiken kraftigt.

Som representanter för många olika intressen som alla tror på och jobbar för ökad cykling skulle vi vilja föreslå ett nytt förhållningssätt hos landets opinionsbildare, politiker och redaktörer: cykling är inte farligt, utan raka motsatsen.

Tänk på det.

Lars Strömgren
Ordförande Svensk Cykling
Klas Elm
Vd Svensk Cykling

Artikeln publicerades ursprungligen i Expressen den 2 december 2015 och du hittar den här.