Cykling beräknas i dag stå för var tionde resa i Sverige, men vi har tyvärr rätt långt kvar innan vi kan kalla oss en cykelnation av rang. Men nu har regeringen chansen att göra allvar av alla vackra ord om att satsa på ett cykelvänligare grönare samhälle: inom kort ska regeringen presentera sin nationella cykelstrategi. Det behövs såväl kraftigt ökade resurser för cykelinfrastruktur som ny lagstiftning för att hantera det ökade trycket på våra större städers cykelbanor. Det är bara att hoppas att regeringen vågar satsa ordentligt.
För trängseln på städernas cykelbanor har ökat avsevärt, och med den en stigande irritation mellan trafikanter. Det märks inte minst i en allt mer hätsk ton mot cyklister i media. Temat har faktiskt varit synnerligen populärt i media det senaste året: cyklister + trafik = cyklister är problemet. Det säger också något intressant om en utvecklingen som inte går att stoppa: allt fler vill kunna cykla oftare.
Kanske är det en reflexmässig reaktion på ett nytt fenomen, den framväxande cykeltrafiken, där cyklister ska rätta sig in i ledet i bilsamhället och ”uppfostras”. Allt fokus på cyklisters beteenden, med betoning på konflikter dem emellan eller möjligen med gångtrafikanter. Men är det verkligen cyklisterna som är boven i dramat? Nej.
Den verkliga konflikten i trafiken handlar istället om att trafikmaktsordningen har ändrats. Bilar, bussar, lastbilar och taxi har tidigare helt dominerat trafikbilden. Nu tar cyklisterna sin rättmätiga plats. Då rubbas maktordningen och konflikt uppstår. Att försöka måla upp att konflikten finns mellan cyklister är bara ett led i detta. Det är också ett sorgligt symptom på vad som saknas i debatten: en kritisk granskning till orsakerna bakom situationen som uppstått i trafiken.
De boende i svenska städer gör nämligen just nu det som politikerna sagt sig jobba för länge – de cyklar allt oftare till och från jobb och skola. Men ska den positiva trenden hålla i sig krävs nu att man i ännu högre grad går från ord till handling på beslutsfattande nivå.
Dessvärre har vare sig utbyggnaden av cykelinfrastruktur, cykelbanornas underhåll eller trafiklagstiftningen hängt med i utvecklingen. Konflikten handlar alltså om fördelning av markyta och vilket trafikslag som ska prioriteras när det gäller framkomlighet. Där är själva knäckfrågan. Jag är ändå optimist och tror att den ensidiga och populistiska fixeringen vid cyklisters beteenden kommer att ge vika. Då kommer vi också få upp de viktiga frågorna på bordet. Hur ska planering och utbyggnad av cykelinfrastruktur ske för att möta de nya behoven, och alla löften om ett cyklande folk?
Cyklandets status i Sverige har höjts avsevärt på senare år, det kan inte negativa skriverier skymma, men fortfarande återstår mycket arbete innan vi kan säga att samhället fullt ut börjar ta tillvara cyklingens många förtjänster.
Det är nu upp till bevis för beslutsfattarna – förhoppningsvis ser vi början på en ny cykelvår när regeringen ska presentera sin nationella cykelstrategi innan semestern.
Klas Elm, vd Svensk Cykling
Lars Strömgren, ordförande Svensk Cykling
Gunilla Brynell-Johansson, vd Vätternrundan
Joakim Stenberg, vd Cykelbranschen
Artikeln publicerades ursprungligen i Metro den 2 juli 2016 och finns här.